Susanne Rosenberg

Susanne Rosenberg har mutat in ett nytt geografiskt område för folkmusiken. Visst har andra besjungit Stockholms hank och stör, men storstadens snöslask, förortens tystnad, fjärdens brist på fisk, en stelfrusen uteliggare, de tickande trafikljusen är härmed Susannes och Sven Ahlbäcks fält.

Rosenberg sjunger (även en republikan kan förtvivlat fråga sig varför denna professor och nestor inom folksången ännu inte utnämnts hovsångare, som Alice Babs). Ahlbäck har komponerat musiken och är medmusikant på piano, Svante Söderqvist spelar kontrabas. 

Det första intrycket, och andra och tredje, är att melodierna överraskar, arrangemangen är stämningsfulla och framförandet inte bara njutbart utan underbart. Ibland jazzigt, men oftast stilla strövande. Gillar!

Några texter är skrivna av Sven Ahlbäck, några av Susanne Rosenberg, någon av dem tillsammans. Titelspåret Snö som faller, med text av Lisa Långbacka, överglänser de övriga genom en gåtfullhet som ger visan djup: ”Eld som brinner / Dagar som försvinner / Varmt blir kallt, men överallt / där finns nog du”. Det där lilla ”nog” sitter som en smäck och kan eventuellt vända förundran till sorgset minne.

Sven Ahlbäcks Dimma kommer närmast denna originella gåtfullhet, en fin sång om en flicka med nyckeln till en magisk värld, men en flicka som genomskådar alla utom sig själv!

Albumets svaghet är annars tyvärr texterna, särskilt rimsjukan som får flera sånger att kantra. Det är inte poetisk frihet att lägga in enstaka verb i pluralform. I Hymn till dig är liknelserna ibland välfunna, som ”Vore du en stuga röd, så vill jag vara idyllen”! Det är roligt, men hela sången är byggd av fel verbformer. ”Vore du” borde följts av ”så ville jag vara”, det handlar ju om att önska.

Det är alltid en risk att skicka med texterna. Framförda i en salong skulle väl sångerna fungera perfekt. Den böjliga, varma rösten förlåter ändå allt, liksom tangenternas spridda träffsäkerhet och basens lugn