Margit Myhr, Erlend Apneseth

Dela den här recensionen:

Inom det norska folkmusikområdet finns många spår att följa, och solospelet är ett. En närgången uttrycksform för det individuella och konstfulla spel där det personliga uttrycket formas. Ofta utifrån ett traditionellt musikmaterial som sammansmälter med utövarens konstnärliga intentioner. När de båda erfarna folkmusikerna Margit Myhr och Erlend Apneseth nu ger ut sin gemensamma cd Slåttesong, är det för att lyfta fram den solistiska traditionen inom vokalmusiken och i spelet på hardangerfela. Deras musikaliska känslighet präglar inspelningens solonummer som också är deras personliga favoriter. 

Margit Myhr har en unik källa av sånger i samlingen Folkesong i Hallingdal, som inte tidigare har spelats in. De starkast gripande numren är hennes enkla, raka framföranden av några långa traditionella ballader – hon får dem att växa till klenoder från en annan tid. Dessa har det kärva tonfall som fordras för att lyfta fram den dramatik som sången behöver för att lyfta innehållet. Utöver denna vokala suggestiva tyngd hör vi henne i en psalm, korta stev, en trall och vistexter. 

Slåttespelet har genom Erlend Apneseths musikaliska bredd ett anslag som visar att även ett inlärt traditionsspel kan förflytta gränser. Hans repertoar på skivan består av såväl äldre kända slåttar som egna nummer med traditionell hardingtyngd. Exempelvis gör han av den gamla klassikern St Thomas-klokkene en starkt gripande version som nog kan bli stilbildande. På liknande sätt ger han i varje nummer en personlig karaktäristik av slåtten. 

Både Margit Myhr och Erlend Apneseth har vunnit flera musikpriser för sina mångsidiga framträdanden. Båda har en stabil grund inom traditionsmusiken som de kunnat utveckla i nya uttrycksformer. Margit Myhr är sångerska, spelman och dansare inom teaterdramatik, bland annat vid Västanå Teater. Hon är vokal vinnare i Landskappleiken, medlem i vokalgruppen Kvedarkvintetten samt driver egna projekt. Erlend Apneseth är ledande musiker inom genrer som improvisationsmusik och experimentellt utforskande med egen nydanande trio. Där har han utvecklat hardingfelans klangliga möjligheter långt utanför traditionsmusikens givna gränser.