Dhafer Youssef

Den tunisiska oud-spelaren Dhafer Youssef släpper sin sjunde soloskiva med nya spännande lekkamrater: framför allt märker man närvaron av spanske pianisten Daniel Garciá och vietnames-franske gitarristen Nguyên Lê. 

Skivan är dedikerad till Youssefs hustru och kanske är det henne man ser på omslagsbilderna, bortvänd, spanande ut över ett ödsligt landskap. Musiken är helt komponerad av Youssef och passar ganska bra in i det stämningsläget, det är åtminstone svepande ljudsjok som inleder på de två första spåren. Men sedan kommer det in en rytm i tredje spåret som om man plötsligt ser en oas och hoppet om liv stiger. Tre av de tretton spåren ingår i små sviter med titlar om kärlek och längtan och evighet. 

Här och var på skivan spelas en klang som jag normalt skulle associerat med ney-flöjt, men det finns inget sådant instrument redovisat – jag gissar då att det är gitarristen som programmerat sin gitarr att låta så. Varför? Jag blir ledsen av sådana fasoner som jag upplever som fuskande, när utbildade musiker kapitulerar för elektroniken. Detta drar för mig ner helhetsintrycket. Jag är övertygad om att Youssef har musikervänner som behärskar neyflöjten och kunde ha gjort det mer levande och autentiskt.