Craig Taborn

Dela den här recensionen:

Craig Taborn är en av de mest intressanta amerikanska pianisterna just nu. Denna hans andra soloskiva, uppföljaren till den nu tio år gamla Avenging angel fortsätter att utforska improvisation som spontan komposition.

Den finns en konsekvens i pianospelet, en idé leder till nästa, en fint utvecklad lyhördhet – det låter som att han får inspiration av att lyssna på sig själv. En tillförsikt till det egna materialet med modet att låta musiken ta den väg den tar. Chosefritt åker vi genom mångfacetterade tonlandskap. Ändå skapas en större helhet av hela konserten, med den extatiska Shadow play som höjdpunkt.

Livesituationen gör nog att han vågar ta större risker vilket ger skivan en lite råare slutpolering. 

Likheter kan såklart hittas i Mehldaus och Jarretts solokonserter, men med en större dos modernism än romantik. Trots att skivan är helt improviserad läggs stor vikt vid låtarnas titlar. Som den sista delen av komponerandet kan det vara det första som når lyssnaren – jag älskar att läsa titlar som Concordia discors (ungefär att en konfliktfylld natur paradoxalt skapar en harmonisk helhet) i bookleten innan jag lyssnar. Taborn axlar den tunga solopianotraditionen och bär den in i nuet.