Paul Anka

Dela den här recensionen:

Paul Anka var sexton när han fick en jättehit med sin egen låt Diana och jag var tio när jag hörde låten. Vem kunde ana (han själv? jag?) att han efter all denna tid år skulle vara i sin bästa form som sångare, nu 81 år. Det är han. 

Liksom andra åldrande pop- och rocksångare har han bytt till jazz. Sessions är hans senaste jazzalbum – eller jazzballadalbum. Paul Anka må ha Frank Sinatra som förebild men är ändå ingen ordsångare. Han sjunger tonerna: gräver sällan eller aldrig i texternas innehåll utan framför melodierna. Ja, poängterar melodierna.   

På Sessions sjunger han till stor orkester med stråkar och solosaxofon. Jazzigt gung men det svänger lågintensivt. Albumet inleds och avslutas (nästan) med låtar från Sinatras repertoar, It was a very good year och Strangers in the night. Inte för att Anka sjunger dåligt, inte alls, men lyssnaren bör inte ha Sinatra alltför aktuell i öronen.

Även Farewell, Angelina (av Bob Dylan) har blivit en jazzballad. Fram träder den vackra melodin, medan budskapet i sången försvinner bort. Övervägande delen av albumet består av egna låtar, såväl från ungdomen som senare i karriären. Med några undantag, som den nu souljazziga Love never felt so good (skriven med Michael Jackson), svarar Anka också för både texter och musik. 

Flera vackra men sorgsna kärleksballader: If you walk away, Can´t break free, Since I don’t have you och särskilt den underbara kärleksduetten Do I love you (You should know by now) med Kimberly Dawn. Fast allra bäst är It doesn’t matter anymore, den poplåt från 1958 som Paul Anka skrev till Buddy Holly. 

Tempot har dragits ner så att ingen kan ana hur originalet lät. Det fungerar så fantastiskt bra! Passar ju perfekt som jazz! Vilken evergreen! Till komp av stråkar, markerade trummor och ett plinkande piano sjunger och croonar Paul Anka dessutom som allra bäst.