Johan Arrias

Jag har ägnat en hel del tid och tanke åt soloimprovisationsmusik på sistone, i samband med neddykning i vinylboxen med Bengt Frippe Nordströms solosaxofonmusik. Du behöver lyssna noga, och tvingas lära känna musikern på ett annat sätt. I alla fall känns det så, även nu när jag lyssnar på Johan Arrias andra soloskiva, där sopransaxofonen är nygammal vän. Egentiden under pandemin fick honom att plocka fram instrumentet igen efter en paus på nästan tjugo år.

Pour alto seul från 2020 var solomusik på altsaxofon. Jag hör likheter i uttrycket men det är ett annat tonläge med sopransaxofonen. Musiken har tydliga linjer, som på den inledande Full figure II. Det är en musiker som vet vad han vill. En beslutsamhet i uppgiften. Kontroll. Exakta snitt. På andra mer undersökande spår prövar han sig fram, det kan vara kortare soundscapes eller längre vandringar in i det okända. De sex improvisationerna har alla olika färger och temperament. 

Anthony Braxton och Roscoe Mitchell nämns som inspirationskällor och ekon från de amerikanska frijazzgiganterna finns i musiken, men jag hör en stark egen identitet. ”Svår musik” säger min son som kommer förbi och lyssnar en stund. Kanske det. Krävande. Men givande.