Skivrecension

Sarriá till Rattgatan
Gitarr och saxofon Lira Gillar

Tilde Berrio García

Sarriá till Rattgatan

Skivbolag: Havtorn Records
Format: CD/DL
Recenserad av: Bengt Eriksson
Publicerad: 20 nov 2026

Vrid upp volymen på elgitarren! Och säg åt saxofonisten att ta några steg bakåt från mikrofonen. För vems namn står på skivomslaget? Tilde Berrio García, kompositör och elgitarrist.

Debutalbumet inleds med titelspåret, där musiken reser med Tildes farmor från Barcelona till Vänersborg. Spansk känsla i gitarren (lite av flamenco?) men framför allt ett musikaliskt sökande, på väg framåt och bortåt. Hon kan spela så tyst och stilla att mina öron tror sig höra en akustisk gitarr. Men det är elgitarr, genomgående. 

Tilde Berrio García har komponerat all musik och väl också arrangerat musiken, åtminstone bestämt hur den ska framföras, och dirigerar med gitarren. Så det går inte att hävda att hon inte finns med – fast jag skulle ju vilja att hon lät sin elgitarr ta större plats.

Istället släpps Simon Bertilssons saxofon fram som förstainstrument. Han spelar både personligt och bra, oftast melodiskt för att ibland bräka till i några toner. Även Martin Bengzon är en personlighet med sina snabba, skuttiga bastoner. Som att han inte spelar utan leker på kontrabasen. Isak Ribbnäs, trummor, spelar med fast inte i utan bakom. Han skapar rytmmattor, mer och mindre högljudda, som lägger sig bakerst i musiken.

Jättebra, ju! Inte borde jag klaga. Men jag vill ha mer, ännu mer av det jag anar hos Tilde Berrio García. Trots att hon borde vara sin egen musiks huvudperson reducerar hon sig alltför ofta till en medmusiker, ja, nära nog till komp. När elgitarren och saxofonen spelar unisont hörs gitarrens ljusa toner nästan inte alls men saxofonens desto mer. Och när det låter som att nu ska väl Tilde ta ett solo så är ”solot” över innan det knappt börjat. 

Mina favoritspår är Anita, avslutande Hemåt och kanske Busskuren. Fast i den sistnämnda körs gitarren över efter halva låten. I de två första gör Tilde precis det jag vill att hon ska göra. Hon tar kommandot, vrider upp volymen och utnyttjar distorsionen. I Hemåt spelar hon lågmält men volymen är ändå så högt uppskruvad att vänsterhandens rörelser över gitarrhalsen hörs tydligt som en del av musiken. Jäkla bra gjort! Jäkla bra spelat!

Ja, jag gillar det här albumet, som synes, men jag hade kunnat gilla det ännu mer!


Fler recensioner

Annonser