Skivrecension

Soul och jazzfunk

Miles Davis

Rubberband

Skivbolag: Warner Records
Recenserad av: Andreas Lagercrantz
Publicerad: 22 Nov 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Albumet som skivbolaget inte ville ge ut i mitten på åttiotalet ges nu ut och det är lite av en sensation onekligen. Jag fick själv upp öronen för legendaren under det tidiga åttiotalet och följde hans karriär med stort intresse. När andra hade The Clash och Iron Maiden i sina hörlurar så var det ofta Miles Davis i mina, något jag i och för sig knappast var ensam om.

Från 1950-talet och framåt var Miles Davis ständigt en av jazzens allra största och mest intressanta. Fortfarande håller mycket av det han gjorde under 1980-talet högsta klass, även om många Milesdiggare föredrar hans olika akustiska band. Många slutade lyssna på honom när han började inkludera elektriska instrument och element från rock i sin musik.

För mig var det tvärtom, jag blev nyfiken på hans tidigare karriär först efter att bland annat ha lyssnat noga på otroliga The man with the horn från 1981. På just den skivan samarbetar trumpetaren med Randy Hall i bland annat titellåten, en soulig ballad med leadsång som är rätt annorlunda mot det övriga materialet.
1985 lämnade Miles Davis Columbia och skrev kontrakt med Warner Music. De första låtarna han spelade in för Warner gavs dock aldrig ut, och det är dessa elva låtar som nu äntligen färdigställts.

I mitten av åttiotalet ville skivbolaget ha en smäckrare, storslagen produktion och det album som i stället släpptes, Tutu, är rätt långt från Rubberband, som är både stökigare och poppigare.
Efter ett antal genomlyssningar måste jag säga att det ändå är en riktigt härlig skiva, men jag var tvungen att i viss mån byta åsikt kring hur en Miles Davis-skiva ska låta. I grunden är det nämligen ett slags funkig soul som strömmar emot en, där olika sångare står i förgrunden i flera låtar och där trumpeten får kortare inpass och solon. Men i de flesta låtarna är det ändå trumpetaren som har huvudrollen med ett slags soulig jazzfunk av åttiotalssnitt.

Musikerna han samarbetar med är inte lika spännande som de från tidiga åttiotalet, men trots det finns det en hel del att glädjas åt i samspelet. Några lite stökigare funklåtar har kommit med, som höjer temperaturen. Lite pekar musiken mot det som skulle bli Miles Davis sista skiva Doo-bop, utgiven kort tid efter hans död. Och här finns en hel del rytmer som skulle passa utmärkt i hiphop-sammanhang.

Alla låtar är inte lika övertygande, men det finns tillräckligt mycket som glänser för att Rubberband kommer att bli en av de skivor jag lyssnat mest på under 2019. Miles Davis ville ständigt vidare och här har vi en lägesrapport från mitten av åttiotalet, som jag tycker känns märkligt angelägen. Kanske för att han aldrig gjorde avkall på svänget.