Martin Simpson

Dela den här recensionen:

En ny skiva med Martin Simpson är nu för tiden en säker, för att inte säga något oäventyrlig produkt. Man vet ganska säkert vad man får. För Simpson tar inga egentliga risker, utan håller sig till det han gör bäst.
Materialet kommer både från den egna pennan, den traditionella fataburen och från samtida kollegors produktion. Sången är stiliserad, klart inspirerad av amerikanska bluessångare. Rösten sträv men tilltalande, halvpratande, med den huvudsakliga motivationen att berätta historier.

Historier finns det gott om på Rooted. Om natur och miljö, om resor, förlust och om politik. Riktiga livshistorier. Och historierna når fram, för att Simpson underordnar sig texterna, vilket kommer tydligast till sin rätt på den avslutande lågmälda, bitterljuva protestsången More than enough.

Simpson ackompanjerar sig själv på gitarr, banjo eller banjola med stilar som varierar mellan engelsk folkmusik, blues, country, ragtime och bluegrass, här och var med klassiskt pastorala inslag, framförda av en stråksektion av gästande musiker, bland dem Nancy Kerr (fiol, viola), Liz Hanks (cello) och Ben Nicholls (bas). Dessutom medverkar Andy Cutting (dragspel), John Smith (elgitarr), Tom A Wright (trummor) och en handfull sångare. När Simpsons röst någon gång går på tomgång, ser dessa gäster och arrangemangen till att materialet hålls ovan slentriannivån.

Men som vanligt är det Simpsons ypperliga gitarrspel – fingerplocktekniken – som imponerar mest. Den är svåröverträffad och är en njutning att lyssna på, oavsett om den dyker upp mellan sångverserna eller ligger som konstant ackompanjemang under hela sången.

Deluxe-utgåvan kommer med bonus-cd:n Seeds där Simpsons instrumentala virtuositet får full frihet på sju spår, två av vilka är demoversioner av sånger från huvudskivan.