Peter Baumann

Dela den här recensionen:

1971 ersatte Peter Baumann Steve Schroyder i Tangerine Dream. Den klassiska sättningen, som förutom Baumann bestod av Edgar Froese och Chris Franke, höll i sex år, under vilka de bland annat gav ut de stilbildande skivorna Zeit, Atem och Phaedra och musiken till William Friedkins film Sorcerer (Fruktans lön).

Baumann lämnade Tangerine Dream 1977, men gav ut sitt första soloalbum, Romance 76, året innan. Det är ett relativt kort album, sex spår på 33 minuter, och har naturligtvis klara likheter med TD. Men Baumanns personlighet och äventyrslusta lyser klart igenom. Den första halvan präglas av lättsam, nästan gladlynt stämning, med både snabba sidoblickar åt Kraftwerk och kvasi-orientalisk dramatik. Skivans andra halva är mörkare och musikaliskt sett mer ambitiös, en svit bestående av Meadow of infinity, del 1 och 2, separerade av The Glass bridge. Det är denna svit som är skivans starka kort. Inte minst i den spännande blandningen av elektroniska klaviaturer med stråkar, slagverk och kör från Münchens Filharmoniska orkester (på ett sätt TD aldrig gjorde).

Baumanns andra soloalbum kom två år efter uppbrottet från Tangerine Dream. Trans Harmonic Nights (1979) är ett mer popinriktat album. Man kan även skönja början av en dragning mot New Age (på Phaseday). Men Baumann har fortfarande ett öra för charmiga och underfundiga melodier: Chasing the dream har klara drag av titelspåret på Stratosfear, det sista av Tangerine Dreams studioalbum Baumann medverkade på; Biking up the strand, en vals med vocoder-sång i Walter Carlosk, Clockwork Orange-stil; Tangerine Dreams ande återkommer på dramatiskt suggestiva Meridian Moorland och skivan avslutas med Dance at dawn, en förtjusande bagatell som för mig frambringar visioner av marcherande legosoldater!