Rigmor Gustafsson

Dela den här recensionen:

Rigmor Gustafsson – sedan flera decennier en av Sveriges främsta jazzsångerskor – utger för första gången ett album där hon sjunger på svenska. Det kan låta som ett litet steg att ta – men eftersom hon här främst tolkar visor och musik långt från jazzens värld möter vi med ens en helt annan Rigmor Gustafsson.

Spännvidden är överraskande stor. Här tolkas Ulf Lundells Diamanter, Cornelis Vreeswijks Cool water, Lasse Berghagens En liten sång om kärlek … Alltsammans ges en lätt jazzanstruken inramning – samtidigt som visorna behåller en ursprungskaraktär. Det blir liksom varken det ena eller det andra.

Rigmor Gustafsson har en personlig, charmig röst, men det hjälper tyvärr inte: tolkningen av exempelvis Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig dränerar visan på all poesi – och lika platt faller försöket att nyskapa Eva Dahlgrens Vem tänder stjärnorna. 

Rigmor Gustafsson, som alltid framträtt som så säker och överlägsen inom traditionell jazz, förefaller helt enkelt en smula vilsen på denna platta. Tur dock att det finns guldkorn där hon lyser med sedvanlig glans – inte minst i Frödings Strövtåg i hembygden. Här tycks hon med ens hemmastadd och djupt förankrad – och effekten med ens nästintill drabbande.

På skivan hör vi Rigmor Gustafsson, sång, Jonas Östholm, piano och orgel, Martin Höper, bas, och Chris Montgomery, trummor.