Brad Mehldau

Dela den här recensionen:

Brad Mehldau har på flera av sina tidigare skivor spelat in låtar av olika popmusiker, som exempelvis Radiohead, Beatles, Nick Drake och som på denna skiva – Elliott Smith. Första låten Better be quiet now påminner lite om ett av Mehldaus tidigare projekt, Largo, som också hade en massa olika musiker och orkester på flera av spåren men ändå alltid pianot i centrum. 

På tredje spåret, Tomorrow tomorrow, gästar Daniel Rossen på sång och covern närmar sig mer en popversion där inledande gitarr låter väldigt likt Nick Drake. Pianosolot som kommer är hundra procent Brad Mehldau och hinner på sina korta tid leverera allt man vill ha, ren perfektion. Chris Thiles mandolin bidrar med ett virtuost och livfullt spel och jag älskar varje ton. I nästkommande låt, Sweet Adeline, spelar pianot solo i en form av Bach-inspirerat pop-piano som går vidare i ett egenkomponerat stycke, Sweet Adeline fantasy. Det tar mig till himlen och tillbaka. 

Det är musik som går från Bach via Brahms till Elliott Smith och en resa in i solen, och allt känns så självklart att jag inte fattar hur det går till. Övergången till en av Elliott Smiths mest kända låtar, Between the bars, är också helt naturlig och som material för en jazztrio är den perfekt. Andra halvan av skivan blandar in Brad Mehldaus egna kompositioner som är inspirerade av Elliott Smith, det används orkester och den bitterljuva romantiska stilen gifter sig perfekt med albumets melankoliska grundton. 

Det är som att hela tiden gråta genom sina tårar. Som hos en romantiker tillåts känslorna ta plats och kontrolleras av mästerliga musiker på en skiva som är så välproducerad att öronen nästan får för mycket av det goda. Att han också kan klämma in en välplacerad cover på Nick Drake gör att jag faller huvudstupa för en av världens bästa pianister.