Mats Eilertsen

Dela den här recensionen:

På nya skivan är det ett slags experimenterande som tar plats, där studion är lika viktig för resultatet som de instrumentala insatserna. Basisten Mats Eilertsen har spelat in sig själv i lager på lager och sedan suttit vid sin dator där musiken klippts och bearbetats på olika sätt. Fram träder ett murrigt ljudlandskap som närmar sig filmmusiken. Noir, thriller, skräck och ödsliga miljöer får man ta del av under resan, eller hur ens associationer nu löper utifrån musiken. Här är lyssnaren i hög grad medskapare, det är som att musiken inte riktigt är klar innan lyssnaren lagt till de tankar och känslor som väcks. En slags musikpoetisk ansats, där det byggs upp en hel del spänningsmoment som ibland får en upplösning – men inte nödvändigtvis. På flera av låtarna samarbetar han med någon musiker, lite slagverk, en trumpet eller gitarr. Allra bäst blir det i de två låtar där Geir Sundstøl medverkar med gitarr respektive banjo. Här bryts deras skilda personligheter mot varandra och ljusare stämningar får plats. Gryning över vidderna.