Angélique Kidjo

Dela den här recensionen:

Benin-födda Angélique Kidjo är en internationell stjärna som med avstamp i Västafrika har hela världen som sin spelplan; hon vägrar konsekvent reduceras till en ”afrikansk artist”. Helt följdriktigt då att hon, efter att tidigare ha gjort covers av Hendrix, Stones och Curtis Mayfield, ger sig i kast med att återskapa ett helt album som influerade henne när hon lämnat Benin för Paris 1983: Talking Heads så inflytelserika Remain in light, från 1980.
Trots att skivan gjordes av vita, amerikanska medel­klass­musiker, hörde Kidjo helt korrekt de afrikanskt inspirerade polyrytmerna i den lite nervöst ryckiga musiken, rytmer och texter i lager på lager i en imponerande ljudkonstruktion. Originalet producerades av snillet Brian Eno i en brytningstid i rockmusiken. Punken hade just gjort rockmusik jordnära och tillgänglig igen, men nu blev den också mer intellektuell, med band som Television, Devo, XTC och Gang of Four. Talking Heads förgrundsfigur David Byrne är en av de klipskare musikerna i sin generation, en själsfrände till Eno, med öronen på skaft mot världen.
Och fler afrikaner har gett sig på musiken. Eno producerade 1990 debutalbumet med den ugandiske sångaren Geoffrey Oryema, som senare gjorde en cover på Listening wind från Remain in light. Men Angélique Kidjo tar sig an hela plattan genom att renodla och accentuera rytmiken och sedan fylla på med blås och nya texter på olika afrikanska språk.
Där Talking Heads musik var gles och en aning kall och där Byrne sjöng spänt och nervigt, där är Angélique Kidjo blodfull och varm. Hon får fram något jublande som hela tiden funnits latent i låtarna – även i just Listening wind, med sin kontroversiella text om terrordåd mot amerikanska kolonisatörer. Musiken lyfts av flera gästspel, inte minst trummisen Tony Allen, 78 år och still going strong, och gitarristen Ezra Koenig från bandet Vampire Weekend, som redan från start var tydligt inspirerade av afrikansk pop.
Original-lp:n kom också i en brytningstid i politiken, ungefär när Thatcher och Reagan tillträdde, och den hade en känsla av underliggande paranoia och osäkerhet, till skillnad från Kidjos livsbejakande version. Däremot ekar orden fortfarande bekanta i tider av fake news: ”Facts are never what they seem to be / Nothing there! / No information left of any kind” (från Crosseyed and painless).
Med sin nytolkning lyckas Angélique Kidjo pricka in flera snilledrag samtidigt: dels att ge Remain in light en ny plats i vår tid, plus en nästan oförskämt välpassande ny musikalisk hemvist i Västafrika, dels att, som många tillbakablickande projekt gör, påminna om originalets genialitet. Och inte minst – att göra en grym platta som mestadels svänger så att tapeterna lossnar, som man kan älska även om man inte hört en sekund Talking Heads i sitt liv.