Joe Bonamassa

Dela den här recensionen:

Den tvåfaldigt Grammy-nominerade gitarrfantomen Joe Bonamassa tar det inte lugnt. Alldeles nyss (eller snarare i början av året) släppte han sitt tredje samarbete med Beth Hart, albumet Black coffee. Nu är det dags för skiva igen. Redemption är Bonamassas trettonde album, men bara det tredje som innehåller enbart nyskrivna låtar.
Reklamen kring skivan fokuserar på artistens utveckling, vilket är begripligt eftersom den är påtaglig här. Skivan är mer varierad än vad en med Bonamassa brukar vara. Han går djupare in på mängder av olika sidospår inom blues med resultat att en låt, Evil mama, doftar Led Zeppelin medan Just ’cos you can don’t mean you should ekar Albert King och Pick up the pieces för tankarna till Tom Waits.
Den lugna Self-inflicted wounds menar Bonamassa själv hör till det bästa han skrivit. Emedan låten är bra och självutlämnande föredrar jag personligen Deep in the blues again, en låt som gjord för bilstereon och en solig landsväg. Även duetten med countrymusikern James Johnson, The ghost of Macon Jones, är en makalös låt som gjord för en biltur på landsbygden.
Sammanfattningsvis må Redemption vara Bonamassas trettonde skiva men någon trötthet och o-inspiration syns inte alls. Snarare tvärtom. Förvisso kan man, i alla fall jag, tröttna lite på alla långa gitarrsolon. Men är man en av världens bästa nu levande bluesgitarrister är det en smäll man får ta. Eftersom skivan är så pass bra, ja kanske rent av en av Bonamassas bästa skivor, är det inte så svårt.