Bellowhead

Dela den här recensionen:

Fröet såddes under en diskussion i en bilkö 2004. När Bellowhead genomförde sin sista turné, nästan tolv år senare, var de Englands mest populära folkstorband och tog farväl med buller, bång och en sista konsert som både filmades och släpptes på skiva. 

Under fjolårets lockdown möttes bandet igen, online, och gjorde en fjärrinspelning av låten New York girls at home, som släpptes som singel. Sporrade av den oväntat positiva responsen bestämde sig bandet för att göra en enda strömmad konsert, med alla elva medlemmar på en och samma plats. Man åberopade tioårsjubileet av det tredje albumet, Hedonism, som skäl, även om det kändes lite som ett svepskäl, men vilken orsak som helst skulle vara acceptabel för att få se och höra Bellowhead igen.

Reassembled är en karaktäristisk Bellowhead-konsert. Musikerna är på topp. Arrangemangen är täta, slipade, men verkar spontana. Det går inte att ta fel på den kollektiva spelglädjen när de betar av sjutton nummer från gruppens repertoar (inte mindre än sju från Hedonism). 

Här varvas shanties, morris-musik, ballader och skillingtryck. Brassektionen briljerar med soulinspirerat blås (10,000 miles away) och storbandsjazzattack (Cold blows the wind); Paul Sartins oboe frekventerar med vacker kontrapunkt på flera spår. Det är drama i Jon Bodens sång och okonventionella harmonier på Captain Wedderburn. Och de glömmer inte bort publikfavoriter som Sloe gin och London Town. Men för mig är höjdpunkten den pastorala Parson’s farewell; det är rejält driv i de medeltida klangerna. Inte minst i den charmerande kammarorkestersektionen.

Visserligen kan man anta att de repeterade före konserten, men det är ganska imponerande hur väl de spelar tillsammans efter ett avbrott på fem år.