Tuuletar

Dela den här recensionen:

Den finska vokalkvartetten Tuuletar (Vindens gudinna i den finska mytologin) har utmärkt sig både hemma i Finland och utomlands med sin självrubricerade vokalfolkhop-musik som har inslag av folk- och världsmusik, popmusik, vokalmusik, beatboxing och till och med hiphop.

Förra året gjorde gruppen en världsturné och har hittills spelat förutom i Europa även bland annat i Japan, Indien och Taiwan. Det stora genombrottet kom för ett par år sedan då deras låt Alku från debutalbumet (Tules maas vedes taivaal, 2016) blev soundtrack till både tv-serien Game of thrones (sjunde säsongen) och den australiska kriminalserien Wentworth.

Flerfaldigt prisbelönta för sin genuint innovativa musik är Tuuletar en av de absolut mest intressanta a cappella-grupperna i Finland. Basen i musiken är den mänskliga rösten, de vokala uttryck som de tänjer till det yttersta uppbackade av beatboxing, som gruppmedlemmen Venla Ilona Blom sköter.

Jämfört med det mer melodiösa debutalbumet är detta andra album mer rått, fräckt, högljutt och originellt i sitt uttryck. Instrumenteringen är rikare då man lagt till slagverk och handtrumma men även dragspel och talharpa som här och där spelas av gästmusikanterna Pekko Käppi och Antti Paalanen. Det mesta är skrivet av egen penna förutom några traditionella låtar som man arrangerat på tuuletariskt vis. Det finska språket och rötterna i den finska mytologin och i det finska musikaliska arvet är naturligtvis helt centrala för albumets helhetsuttryck.

Ett riktigt spännande album fyllt av nästintill kaotisk kreativitet av en vokalgrupp som verkar ha gränslös potential. Det musikaliska uttrycket har förädlats vidare. Så frågan är om det kan kallas för ”vokalfolkhop” längre. Det är kanske något helt annat.