Iiro Rantala

Dela den här recensionen:

Iiro Rantala, denna gudabenådade pianist som bara har en enda överman. När han sätter sig inför flygeln och bestämmer sig för att ta både stycket, stunden och sig själv på högsta möjliga allvar, då blir det musik av sällsamt slag. Då ringlar berättelserna som skyddsvärda biotoper ur Rantalas händer. Han når inte alltid dit, men när han gör det, som på Twentytwentyone på fjärde soloskivan Potsdam, då mildras också saknaden av den nu av sjukdom indisponible Keith Jarrett. 

Men Rantala är också en pianist med den absurda humorn i fingrarna, man vet aldrig vad som ska hända, uppfriskande, kyllää!, men även irriterande när man försjunkit i Rantalas meditativa universum för att ögonblicket senare brutalt väckas till en ragtime som, tagen för sig själv är snudd på nycirkus. Sånt får man leva med i Rantalas värld. Liksom en take på Lennons Woman som balanserar farligt nära loungens nedsuttna soffor för att ögonblicket senare ta en helt oväntat skir vändning. Nå, det är Iiro Rantala i ett nötskal. 

För honom bor punk, pop, klassisk västerländsk romantisk pianotradition och frijazz i samma hägn. Har ni Bengt Hallberg, Keith Jarrett och Scott Joplin i bokhyllan så ta och lyssna in Rantala. Vem är då hans överman? Han själv.