Tuulikki Bartosik

Dragspelsdrottningen Tuulikki Bartosik har valt att lämna de traditionella allfartsvägarna på senaste albumet Playscapes för att komponera utifrån olika geografiska platsers ljudlandskap och känsla. Dragspelet är fortfarande huvudinstrument med inslag av sång, kannel (estnisk kantele), piano och tramporgel. I projektet har hon även med sig den estniske producenten och electronica-artisten Sander Mölder på syntar, cello och sång. Tillsammans har de jobbat fram ett eget sound med pedaler, elektronik och samplingar.

Resultatet är en samling minimalistiska spår med titlar utifrån de platser som inspirerat till musiken och i vissa fall även bidragit med ljudinslag. Jag associerar till både Philip Glass minimalistiska orgel och Brian Enos ambientproduktioner men där Philip Glass låter enskilda figurer långsamt förändras är det mer ljuden runt Bartosiks figurer som står för förändringen. Det blir heller aldrig otydlig ambient bakgrundsmusik – Tuulikki Bartosiks spel är alltid pregnant och välartikulerat. 

Varje spår är både ”Wow!”, ”Aha!” och ”Nej – är det redan slut?!”. Jag önskar att varje spår vore minst fyra gånger så långt. Det här är örongodis av högsta klass där de vackra ljudlandskapen föder så många inre bilder att jag skulle vilja att de lämnade det vykortsliknande formatet på tre fyra minuter och i stället bredde ut sig likt väggmålningar i minst tio minuter. Mitt favoritspår är också det längsta, Tsunagari, sju minuter minimalistisk dragspels-electronica-njutning. Jag rekommenderar högupplöst lyssning från cd eller vinyl i den bästa anläggning du har råd med.