Elin Forkelid

Dela den här recensionen:

Elin Forkelid har en kraftfull ton i tenorsaxen, och hon tvekar aldrig att dra en idé till det yttersta. Hon växlar osökt mellan det meditativt sökande, det sköra och en brutalt brötig uppriktighet i ett gränslöst tilltal. Att hon ägnar en hel skiva åt John Coltranes musik är djärvt men också följdriktigt. 

På Plays for Trane inriktar hon sig på Coltranes musik från 1960-talet, alltså hans andliga och avantgardistiska period. Forkelid inleder med Compassion, där hon vrider det envetna temat i det oändliga. Den sökande inställningen präglar musiken oavsett om Forkelid renodlar ett lyriskt uttryck som i Central Park West och Alabama eller bedriver formupplösande grundforskning i Resolution.

Förhållandet mellan musikerna är telepatiskt. Gitarristen David Stackenäs hörs i huggande inpass men också avklarnat melodispel. Mattias Ståhls vibrafon ger musiken ytterligare kontur, medan rytmsektionen Vilhelm Bromander och Jon Fält följsamt driver på.