Henning Ullén

Dela den här recensionen:

De där Agnasarna, alltså. De dyker upp överallt. 2021 släppte Henning Ullén skivan Debut, hans första album som pianist. Då med en trio där de tidigare kvintettkamraterna Mauritz Agnas spelade kontrabas och Konrad Agnas trummade. På nya plattan är det i stället Nils Agnas som sköter den sistnämnda sysslan.

Nu är Henning Ullén ingen främling när det kommer till ombyte. Efter studier i trumpet och komposition i Stockholm och utomlands spelade han trumpet med modern Lisa Ullén, i förlängda jazzfamiljen Fire! Orchestra och med en rad andra. Han nominerades till Årets nykomling i P2 Jazzkatten för att 2018 plötsligt tvingas lägga trumpeten på hyllan på grund av en sjukdom som sätter balansorganen ur spel. Kvintetten lades på hyllan, den också.

Play! heter nya albumet, och de senaste fem sex åren har Henning Ullén verkligen spelat, spelat, spelat. Hans nya fokus ligger på pianot. Det har varit jazz, improvisationsmusik, klassisk musik och nutida konstmusik. Henning Ullén har inte tagit det pia… nej, lugnt ska det vara.

Hos den aktuella trion är musiken ofta melankoliskt lagd, och de många jämförelserna som gjorts med en ung Esbjörn Svensson är inte helt tagna ur luften. Joel Lyssarides ligger också nära i stämningsläge. Jag hoppas bara att detta inte hämmar den imponerande snabbt utvecklade pianist Henning Ullén redan visat sig vara.

Komponerade partier med finurliga passager varvas med improvisationer, ibland utan att lyssnaren märker övergångarna. Där märks inga problem med balansen. Henning Ullén tar på denna skiva även klivet fram som solist i några soloimprovisationer av kortare längd.

Jag tror jag trycker på Play! igen.