Skivrecension

Plastic sun
Norsk återutgivning Lira Gillar

Svein Finnerud Trio

Plastic sun

Skivbolag: Odin
Recenserad av: PM Jönsson
Publicerad: 19 sep 2018

Dela den här recensionen:

Svein Finnerud Trio gav ut tre skivor åren 1969-1972, sedan en platta på 1980-talet, gjorde comeback på 1990-talet, och hyllades som föregångare av en ny generation norska jazzmusiker. I dag har både Finnerud och basisten Bjørnar Andresen gått bort, endast trummisen Espen Rud är i livet.
Nyligen såldes ett exemplar av pianotrions debutalbum för runt 3 000 kronor. Skivorna är mycket eftertraktade bland vinylsamlarna, nästintill mytiska artefakter. Förståeligt? Eller bara en hype? Andresen och Rud spelade också i Min Bul med Terje Rypdal som tredje medlem, som gjorde ett album, också det värt en förmögenhet i original.
Det finns guldklimpar bland den tidiga norska fria jazzen och Plastic sun, trions andra album från 1970, är definitivt en sådan skiva. Den startar lugnt och melodiskt, med redan på andra låten Alnafet Street blir musiken mer komplex, sökande, men med ett medryckande groove. Andra spår har en avantgardistisk ådra, expressiva, med kaossekvenser. Förutom egna äventyrliga låtar som Parelius N och Strings tar de ut svängarna rejält på skivans tolkningar, två låtar av Annette Peacock och Ornette Colemans Dee Dee. På Peacocks Touching sjunger Andresen, en märklig mix av vacker melodi och svajig sång. En stor inspirationskälla var Paul Bleys pianotrio. Men Svein Finnerud Trio gjorde en helt egen, oförutsägbar jazz.


Fler recensioner

Annonser