Monsieur Doumani

Dela den här recensionen:

Det som till en början var en akustisk grupp vars låtar var baserade på traditionell cypriotisk folkmusik har gradvis lagt till elektronik vid enstaka tillfällen tidigare, men på denna fjärde skiva är förändringen radikal. Nu låter Monsieur Doumani som något betydligt större än en trio, soundet är faktiskt stundtals enormt.

Bandets kompositör Antonis Antoniou släppte tidigare i år en briljant soloskiva, och den psykedeliska folkrocken där gav en fingervisning om vad Pissourin är. Mycket beror på myllret av elektroniska effekter. Den akustiska gitarren förvandlas till dunkande slagverk som loopas eller till en fet bas, trombonen (som också ofta används som basinstrument) riffar loss och är ofta försedd med ekoeffekter. Antoniou spelar det pyttelilla stränginstrumentet tzouras, som här körs genom en wahwah eller fuzz och vars ljud nästan hela tiden förändras. Ibland ryter det mer än de flesta rockgitarrister mäktat med. Till det kommer rösterna som pendlar mellan avskalade verser och maffiga körer.

Ändå används aldrig effekterna för effektens skull (så att säga). De är helt enkelt ett medel för att genomföra de komplexa arrangemangen av dessa nio ruggigt bra låtar. Rätt ofta hörs fortfarande folkmusikrötterna i melodier och rytmer, men Monsieur Doumani förvandlar dem till något mycket egenartat. Detta är en fantastisk skiva, och även om bandets tidigare plattor också var riktigt bra har de här tagit många steg framåt på en gång.