Eldstorm

Dela den här recensionen:

Jag gillar artister som har ett tydligt budskap, det skapar ofta extra nerv när musik framförs med ett högre syfte. Övertygelsen om innehållets betydelse frambringar ytterligare dimensioner – speciellt om musiken är bra. Svenska Eldstorm – duon Elin Engberg och Hannah Shermis – tillhör lyckligtvis just den kategorin artister. Musikaliskt rotade i såväl appalachisk folkmusik som den brittiska motsvarigheten kritiserar de skövlingar av naturen i kapitalismens namn, de uppmuntrar till solidaritet för flyktingen och manar till kamp mot patriarkatet. Men det fascinerande är att de lyckas föra fram sitt budskap med poetisk finess. Hade det inte varit för några av de förklarande textraderna i konvolutet hade flera av låtarnas innehåll inte varit helt självklart. Någon kanske tycker att det är en svaghet, å andra sidan öppnar det för mer än bara en tolkning.

Musikmässigt fungerar Permanent soil som en portal tillbaka till 1950- och 1960-talen. Ljudbilden är stor och rymlig med lekande melodier, samtidigt som bas och trummor är dämpade och skönt muffliga. Dulcimer och autoharpa skapar oefterhärmlig karaktär medan gitarrer, rhodes, stråkar och någon enstaka banjo ordnar stämning och driv. Sitt svenska bandnamn till trots är alla texter på engelska och tankarna går snabbt till de amerikanska pionjärerna Jean Ritchie, Hazel Dickens och Alice Gerrard och deras brittiska kollegor Anne Briggs och Shirley Collins. Det är lågtempolåtar som kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet, som behöver tid att ligga och pyra för att kunna växa till en större eldsvåda. Men då bränner det till på riktigt.