Karin Hans-Ers

Dela den här recensionen:

Jazzsångpoesi på svenska. Eller ska denna nygamla genre, som nu växer allt mer och snabbare, kallas visjazzsångpoesi? Alltså ännu en svensk sångerska i närheten av Monica Zetterlund och Barbro Hörberg? Både ja och nej.

Karin Hans-Ers kan väl fortfarande karaktäriseras som en mer rytmisk vissångerska. Jag ville minnas att hon på debutalbumet En prästdotters bekännelser (2015) mest sjöng till solopiano men minnet tog fel. Även där hade kompet ibland utökats så att helheten blev mer spräcklig. På sitt nya, andra album Pärlplatta består grundkompet av piano-bas-trummor (samt trumpet, gitarr, dragspel, cello och stråkkvartett i olika spår) med en jazzigare helhetskänsla.

Karin Hans-Ers har – i jämförelse med andra visjazzsångpoeter – mer av folkton och koral i melodierna och rösten. Hon diktar livspoetiska sånger, så vardagliga och personliga, ja, privata att de blir allmängiltiga. Tänkvärda ord och mednynniga melodier. Hennes toner, själva tonerna, är än sorgsna och än glada. Detta oavsett i vilket stämningsläge som sångtexterna befinner sig. Det ger en snabbt ombytlig livskänsla som i alla fall jag känner igen mig i.

Självupplevt? Troligen, det känns så. Varje gång jag lyssnat växlar favoritspåren. Först var det inledande Allting har sin tid (som mest jazzigt). Därefter Elegi (känsla av koral) och Vilse (pianisten Joakim Simonsson byter till mjukt svepande Hammond). Du och jag (jazzigt men sorgset gung), Saknad (mer av koral till enbart Simonssons smått jazziga piano), Midsommarnatt (med stråkar), Balladen om Cecilia (skämtsamt efter bryggdansen till Markus Räsänens dragspel) och Tre pärlor (vackert koralaktigt igen till enbart piano som spelar jazz på svenska).

Räknade jag upp samtliga spår? Nästan. En liten klenod det här albumet. Karin Hans-Ers sjunger precis som hon diktar sin sångpoesi: livsbejakande med sorgkant.