Immanuel Wilkins

Dela den här recensionen:

Unge altsaxofonisten Immanuel Wilkins (blott 22 år) begår debut i eget namn på anrika jazzetiketten Blue Note. Vi har tidigare kunnat höra honom på bland annat fjolårets Lira gillar-certifierade Joel Ross-album Kingfisher, även det på Blue Note. På solodebuten hämtar Immanuel Wilkins inspiration från den afrikansk-amerikanska historien i USA, och där ingår förstås jazzens rika traditioner. Inspirationskällorna kunde knappast varit mer tidsenliga detta oroliga och ödesdigra år 2020.

Immanuel Wilkins förmår föra in allt detta i samtiden. Det här är en jazzmusik för 2020, med Charlie Parker, John Coltrane, Sonny Simmons, Ornette Coleman, Arthur Blythe och de andra ekande ur mobilen som fortfarande ligger påslagen i ryggan i studiosoffan. Med sig in i studion har Wilkins en fleromättad Omega-kvartett bestående av pianisten Micah Thomas, basisten Daryl Johns and batteristen Kweky Sumbry. Inga andra pålägg behövs. Producenten Jason Moran övervakar händelserna med varsam hand.

Wilkins kan spela hårt och rått, men lika gärna glida över i någon lyrisk passage. Medmusikanterna är med på noterna och på infallen. Det är mästerligt samspel vi delges här. Särskilt imponerar en fyrdelad musikalisk svit som nästan når upp i halvtimmen, komponerad redan 2013 när Wilkins studerade på Julliard,

Ett av den grekiska bokstaven omegas användningsområden är inom sannolikhetsteorin. Där betecknar stora omega mängden av alla möjliga utfall för ett visst slumpmässigt försök. Passande betydelse, då alla improvisationer och infall faller mycket väl ut på Immanuel Wilkins debutalbum.

Omega rockar, nej jazzar, fett.