Joakim Schmidt

Dela den här recensionen:

Tidigare ingående i den Vysotskijtolkande Bastukvintetten, jämte vissångaren och författaren Gunnar Källström, men nu på egen slak lina som trubadur med egna visor på göteborgska. Kompar gör Schmidt själv på den i vissammanhang så betydelsefulla nylonsträngade spanska gitarren, tillsammans med Lennart Bertilsson på diverse instrument.

Texterna är genomgående surrealistiska, och bitvis är temat fåglar, men ändå inte eftersom det mer är som i fablernas värld: ”Kung Kråka klev in på en salladsbar. Han lutade sin vinge trött mot disken och sporde ”Har ni någon gurka kvar som kan ta udden av den skämda fisken?”” Så inleds exempelvis Kung Kråka, och lustigt nog associerar jag detta textmässigt i första hand till Blå Tågets klassiker På väg till koppargruvan och faktiskt påminner sångarens röst inte så lite om Torkel Rasmussons berömda stämma, men på göteborgska. Inklusive harmonierna.

Men utan politiken.

Tycker ärligt talat att texterna är för intetsägande, trots allt märkligt som utspelar sig i dem. Möjligen bortsett från Ferlins Rolige bror.