Julia Nilsson

Dela den här recensionen:

Det damp ner en handskriven lapp från Julia Nilsson tillsammans med hennes debutskiva Oceans. I dagens klickvänliga klimat är ett riktigt brev ett eftertraktat grepp. I alla fall gör det mig redan på förhand vänligt inställd till en skiva som även den sticker ut med små medel. Genom avskalade pianosånger pyntar Nilsson arrangemangen försiktigt men själfullt och stundom riktigt experimentellt med stråkar, blås och dragspel. Själva låtstrukturerna är också fyllda med hakar och omsorg även om detta på allvar uppenbarar sig först vid upprepade lyssningar. Det är nämligen svårt att enkelt kategorisera skivan. Den är rotad i anglosaxisk singer/songwriter-tradition men är långt från den americana och skogsmurrighet som präglar genren just nu. Nilssons låtar, som i stor del är baserade på intervjuer med människor i hennes närhet, ligger närmare det förfinade formspråket hos Carole King och Joni Mitchell. Oceans är en stiligt utförd skiva, men kräver tålamod om man ska ta sig genom det yttre höljet.