Unthank Smith

Dela den här recensionen:

Rachel Unthank har en av de senaste femton årens mest omisskännliga röster inom den brittiska folkmusiken. Paul Smith däremot, är sångare i småstökiga rockbandet Maxïmo Park. Så, hur hänger de ihop? Och hur låter det när de just hänger ihop?

Svaret får vi på duons debutskiva där de två otippade samarbetspartnerna hyllar och kramar sin hembygd – nordöstra England i allmänhet och trakterna kring floden Tyne i synnerhet.

Mycket handlar då naturligtvis om duons röster, hur de skiljer sig åt, men allt som oftast snarare går armkrok i långsamma, eftertänksamma figurer, figurer som – till exempel i Seven tears – pressar ihop de annars så väsensskilda uttrycken.

Tre spår på skivan är helt vokala, annars är det klarinett, gitarr och försiktigt tassande trumspel som fyller ut tomrummen mellan berättelserna om emigranter, soldatminnen och brittisk mytologi.

Möjligen skulle man kunna klaga på att det saknas lite dynamik, att försiktigheten och det ibland snudd på minimalistiska anslaget gör att det liksom aldrig riktigt griper tag, men vi låter det passera och njuter i stället av de ögonblick då rösterna sitter som bäst ihop, där det skapas magi och där ett plus ett verkligen blir tre.