Erlend Apneseth

Dela den här recensionen:

Att på djupet lära känna hardangerfelans karaktär och spelegenskaper innebär att röra sig inne i ett välutrustat rum av klanger. Mestadels lyssnar vi till instrumentet som ett starkt drivande inslag inom den norska traditionella folkmusiken, där speltekniken kommit att utvecklas genom århundradens solospel. Under senare år har flera framstående hardingspelare genom sina soloinspelningar av mästerligt finspel framhävt felans unika klang.

Bland dessa är Erlend Apneseth en av de ledande hardingspelarna med gedigen folkmusikalisk tyngd. Dessutom är han känd för sitt aktiva  utforskande av den fria improvisationsmusikens möjligheter tillsammans med sin vinnande mångsidiga grupp Erlend Apneseth Trio. Hardingspelet har i trions stämningsfulla ljudkollage en roll långt utöver traditionsspelets givna gränser, här kompletterad av gitarr och slagverk. 

På sitt nya album, Nova, lämnar han trions närmast experimentella musikskapande för att som solospelare fördjupa sig i hardingfelans oanade klang-och ljudmöjligheter. Sådana som inte kan komma till uttryck i den strikt melodibaserade traditionsmusik som Erlend Apneseth ju också spelar. 

Att lyssna till hans nya utgivning är att utan förbehåll föras in i ett blixtrande universum av ljudskapad natur, vindbrus, åskknallar och stråkslingor. Han skapar suggestiva klangbildningar som blir hans  personliga berättelse om den relation han har till sitt instrument.

Kompositionen består av tio stycken där han med olika tekniker, stråkhantering, fingerplock och viss elektronisk uppbackning hanterar hardingfelan som en levande medspelare. Erlend Apneseth utnyttjar  klangmöjligheterna med sådan inlevelse att vi genast befinner oss inneslutna i ett elektroakustiskt äventyr. Kanske också med kosmiskt färgade upplevelser av vad klanger kan göra med oss.