Linnea Hjertén

Dela den här recensionen:

Det råder ingen tvekan om vad som är i centrum på Linnea Hjerténs debutskiva. I botten av de flesta låtar finns mörka keyboardmattor och i några av dem förekommer slagverk, men allting kretsar kring Hjerténs röst. I lager på lager bygger hon täta, ordlösa sångstämmor med stor rumsklang, korta fraser som upprepas och byggs ut och melodier som är både vackra och ibland, som i Vägen in, smått kusliga. 

Titelspåret utgörs, förutom en knappt märkbar bordunton, helt av en mängd sångstämmor, och särskilt när Hjertén går ner på djupet påminner det en del om den magnifika Lisa Gerrard. Det gör även Uppsåt, där en puka dundrar mjukt och andra slagverksljud driver på. Bakom röstmattorna i Skuggan finns plötsligt vibrafonklanger som än en gång förändrar ljudbilden och passar in fint.

Det hörs spår av såväl neofolk som ambient, men Nio systrar är ett oerhört stämningsfullt album som har en egen identitet och är en imponerande debut.