Kitty MacFarlane

Dela den här recensionen:

Kitty MacFarlane framstår som en närmast fullbordad singer-songwriter på sitt debutalbum, Namer of clouds, vilket kan bero på att hon har sjungit på folkklubbar från väldigt ung ålder. Skivdebuterade gjorde hon med en ep 2016. Med lågmäld rättframhet och enkla medel skapar hon dramatik i sina sånger om våra klumpiga relationer till naturen, det lätt sammanhållande temat på skivan.
Till och med i de mer intensiva sångerna är MacFarlanes album en försynt, eftertänksam och gripande bedrift. Ständigt moget genomtänkta, poetiska, värmande och vackra, med ett rikt bildspråk, ofta med hemgrevskapet Somerset i fokus, sjunger hon sina sånger med en melodisk, ljus och opretentiös stämma.
Drone, slagverk, elgitarr och samplade fågelljud ledsagar Starling song, om stararnas våglikande synkroniserade flockdans vid kvällstid. Den leder direkt in i titelspåret, om apotekaren Luke Howard som 1802 gav oss en teori om molnens uppkomst och inte minst deras namn: Cirrus, Cumulus, Stratus, och så vidare; en gripande sång med ett till en början minimalistiskt mönster som bygger upp den repetitiva codan.
Sea silk, med sin oväntat poppiga, positiva framtoning, är en betraktelse av den gamla traditionen att väva silkestrådar av pinnmusslan; Chiara Vigo från Sardinien, den enda kända, kvarvarande havssilkesvävaren bidrar med samplad konversation. Wrecking day för tankarna till Fairport Convention, cirka Liege & Lief, men handlar om sådant som havet lämnar efter sig på stranden – plast, stenar och bläckfiskben. I Dark & dark har MacFarlane skapat en ljuvlig, modern vaggvisa med den fina, hoppfulla raden “dawn wages war on the dark”.