Terese Lien Evenstad

Dela den här recensionen:

Oftast lågmält fast med så många stämningar och karaktärer, alla dessa små detaljer i musiken, att det nästan känns som att lyssna på något avantgardistiskt. 

Det börjar dock högljutt i Tailwind, där Alexander Ivarssons klarinettoner släpps fram i förgrunden och Peter Danemo, trummor, Arvid Jullander, kontrabas, och Britta Virves, piano, spelar för full jazz. Bra, visst. Men mer av ”vanlig jazz” än när Terese Lien Evenstads fiol leder de övriga musikerna, bestämmer melodierna (eller slingor av melodier) och skapar stämningarna. Som i nästa spår, The hills have eyes, där hon både spelar en folkmusikalisk fiolmelodi och improviserar lugnt och stilla i samklang med pianisten Virves. I tredje spåret, Crossroads, tar Lien Evenstad i lite mer och det blir ännu mer folkmelodiskt till slamriga trummor och bestämd bas. 

Terese Lien Evenstad, norska i Sverige, spelar alltså jazzviolin. Kul redan det, att detta instrument har återkommit till jazzmusiken. Om Lien Evenstad nu spelar jazz? Hon skapar och spelar i ett musikaliskt mellanrum där såväl jazz som folkmusik, klassiskt och ambient får plats.

Hon spelar sitt liv. Hennes musik på nya, tredje albumet kom till mellan pandemi och giftermål, under en vandring i en underjordisk grotta som väl både var fysisk och psykisk. United är en bröllopsmelodi och Nemesis beskrivs som pandemimusik. I den senare gnisslar fiolen struttigt och nervigt. Jotunheimen är också ett stilla, fint samspel mellan violinisten Lien Evenstad och pianisten Virves, som på samma gång poängterar melodin och personliggör musiken med egna pianotoner. 

Några meningar bör också ägnas klarinettisten Ivarsson, som spelar högt och spetsigt ur munstycket men också mjukt och varmt ur träkroppen. Hur sampelar så pass olika instrument? Kelar och vänslas klarinett och violin eller grälar de? Hör själv.