Felicia Nielsen

Dela den här recensionen:

Detta är ett samtal mellan pianisten Felicia Nielsen och en övergiven hundraåttaårig flygel som sett sina bästa dar. De erfarenheter som pianisten gärna vill höra om tolkar hon nog lättast i efterklangerna, som är långa och varierande, och där åldern gjort flygeln mer personlig. 

Kanske är det en undersökning av hur klanger med rötter i ett annat liv kan användas i dag. Absolut ingen uppvisning av vare sig flygelns eller pianistens briljans, eller något försök till underhållning. 

Nedslagen kommer långsamt och avlyssningen är central. Fingerspel, olika preparationer och ett par fält-inspelningar där flygeln inte kunde komma med ingår. Elva stycken, de flesta korta, utom den tretton fjorton minuter långa Mors dag med sina envist ringande klanger ungefär som att vispa lite grädde i en rostfri bunke med en motorbåt i bakgrunden (!). Felicia Nielsen skickar också tre uppskattande blinkningar till Erik Satie. Experimentell musik gjord för eftertanke. Fungerar utmärkt för mig.