Andreas Risan

Dela den här recensionen:

Andreas Risan hör ett enkelt tema, griper tag i det och följer efter det som en kattunge som slänger i ändan på ett garnnystan som studsar ner för en vindstrappa. Det studsar våning för våning och landar till sist i tamburen.

En stilla fundering på fiolen vecklar ut sig och blir en yster vårbäck som söker sig mot större vatten. Han säger att han är inspirerad av norsk, irländsk och svensk folkmusik men alla låtarna är hans egna kompositioner. Efter tredje lyssningen känns det hemtamt. Det verkar som om musiken slagit rot. Han bara kör på utan att låta sig hindras av vad som gynnar karriären. Nio låtar av Andreas som inte försöker sticka ut utan bara vill låta tonerna flöda.