Nduduzo Makhathini

Dela den här recensionen:

Nduduzo Makhathini växte upp bland de snåriga bergen i uMgungundlovu i Sydafrika. Han fick redan i unga år upp intresset för kyrkan och spirituell musik,men influerades också av tidiga sydafrikanska jazzmusiker, bland andra Bheki Mseleku, Moses Molelekwa och Abdullah Ibrahim. Han blev senare i livet introducerad till västerländsk jazz där framförallt John Coltrane blev en förgrundsfigur för Makhathinis musikskapande. Han menar själv att kombinationen mellan kyrkan och jazz fortfarande är ytterst närvarande i hans musik än i dag.

Albumet är Makhathinis debut på Blue Note, men han har redan hunnit med att göra åtta album på sex år på sitt egna skivbolag Gundu Entertainment.

Makhathinis många år av letande och finpolerande av det han själv beskriver som andlig musik har givit upphov till ett riktigt epos. Plattan är en bomb av intryck och ett isär-slitande av genretillhörighet. Där man i ena stunden insuper klassisk, fritänkande sextiotalsjazz för att senare kastas omkull i ett inferno av sydafrikanska rytmer eller hektiska vokalutfall. Man kan onekligen höra influenserna från den sena, fristilta John Coltrane. Tänker framför allt på plattorna Ascension och Kulu sé mama.

Han har med sig en otrolig uppsättning av musiker i frontlinjen. Däribland den amerikanska altsaxofonisten Logan Richardson samt de hyllade sydafrikanska nykomlingarna Linda Sikhakhane på tenorsax och Ndabo Zulu på trumpet. 

Precis som albumtiteln lyder känns gemenskapen mellan musikerna väldigt närvarande, där aggressiva solon överröstar varandra och ibland ytterligare en musikalisk röst kommer in för att medla. Hela albumet känns lite som en hektisk diskussion som ibland välts över ända av aggression och ibland enas lugnt och sansat. En tänkvärd, skakande och nästintill hypnotisk Blue Note-debut av Nduduzo Makhathini.