Benedicte Maurseth

Vildrenar och deras årliga vandring över Hardangervidda står i centrum för hardingfelespelaren och kompositören Benedicte Maurseths nya verk, och det inte bara som inspiration. Renar, liksom flera andra djur, hörs i inspelad form i flera av styckena, och i det inledande titelspåret är det ofta renarnas grymtanden som musiken byggs upp kring. Här finns stundtals ingen melodi eller ens regelbunden rytm, utan instrumenten skapar klanger och fragmentariska ljud. Då och då skymtar en kort, återkommande fras fram för att sedan tona bort igen.

Precis som på förra albumet, det internationellt hyllade Hárr, väver Maurseth ihop en minimalistisk klangväv där hardingfela, klaviaturer, bas och melodiska slagverk – och ibland alltså även djurläten – tonar fram och bort, stundtals repetitiva, andra gånger snarare tillfälliga. Det är djupt suggestivt, gripande och ofta väldigt vackert.