Caroline Spence

Dela den här recensionen:

Det är något med Caroline Spences röst som är oemotståndligt. Mjukt, förtroligt och okonstlat sjunger hon om att man måste göra sina egna misstag, om att ibland är en kvinna en ö, om oglamorösa bilresor till spelningar och funderingar över vem man egentligen är. Personliga, välskrivna, reflekterande vardagsbetraktelser på några korta rader.

Efter två självutgivna plattor och ett oräkneligt antal mil på vägarna (skickligt gestaltat i Long haul) har Spence nu omfamnats av ett etablerat bolag. Och det med all rätta. Mint condition är utan tvekan hennes bästa album hittills och det är tydligt att hon finjusterat sina låtskrivarfärdigheter sedan senaste albumet. Ledigt rör hon sig mellan det mer rockiga anslaget i öppningsspåret What you don’t know där Dan Knoblers energiska gitarr sätter färg, till avskalade avslutningslåten Mint condition där Emmylou Harris bidrar med känslofylld stämsång. Det är ett beundransvärt helgjutet och komplett album som förmår att överraska trots att det rör sig i ett för genren välkänt musikaliskt sceneri. Framför allt är det ett bevis på Spences hantverksskicklighet där varje spår vittnar om stor känsla för detaljerna, och där lyhörda kompmusiker lyckas skapa ett återhållet driv som lyfter fram låtarnas styrkor ytterligare ett snäpp.

Allra bäst är hon i den magnifikt intima Sit here and love me, där hon med darr på rösten nästan viskande ber sin älskade att acceptera henne som hon är i stället för att försöka lösa problem när hon känner sig nere. Fullkomligt magiskt och som en krockkudde för själen.