Daniel Örtegren Desai

Dela den här recensionen:

Stora känslor, äkta sentiment, längtan som inte uppvisar några sprickor där frustrationen kan krypa in. En stråkkvartett (Fridolf Palm, Fanny Källström, Olivia Ottervald, Jennie-Anne Julander) inleder med stycket Dolor (smärta, sorg), följande Fides (tro, förtroende) sväller på slutet. Musiken flyter utan hets, långklingande piano (Martin Jutéus), mycket försiktiga trummor (Kristoffer Rostedt), basfiolens djupa träklang (James Whife). Smekande ljust klingande elgitarr (Johan Davidsson) och försiktig tenorsaxofon som mjukt söker tonerna, spelad av Daniel Örtegren Desai, som även skrivit alla kompositioner.

De få gånger ett stråk av tvekan, möjligen konflikt gestaltas kommer stråkarna. Saxofonen och elgitarren står för den ”snälla” musiken som (enligt pressutskicket) inspirerar, tröstar och följer lyssnaren genom livet. Ingen liten sak. I avslutande Felix (lycklig) går temperaturen upp i ett par längre solon. Efter ett lite bitigt piano, går Örtegren Desai melodiskt och öronvänligt loss med sin trummis, för att till sist göra en pampig avslutning. Ett personligt verk dedikerat till Örtegren Desais mor. Ovanligt och en smula hudlöst.