Billy Strings

Dela den här recensionen:

I december var Billy Strings på sin första Europaturné. Den prisbelönte bluegrassgitarristen gjorde ett stopp på Slaktkyrkan i Stockholm. Lapp på luckan när hans unga, blixtsnabba turnéband lirade bluegrass-psykedelia och neo-newgrass så att löftet om en ny storhetstid för Bill Monroes musik ännu ringer i väggarna i det gamla tarmrenseriet.

De senaste åren har det regnat priser över Strings som hunnit fylla trettio år och som har skrivit ihop en diger katalog med eget material. I höstas kom den platta som han länge pratat om att göra, en tradskiva tillsammans med styvfarsan och bluegrassmusikern Terry Barber. Barber var den som lärde Billy spela och var en samlande punkt för traktens musiker när Billy växte upp. 

På Me and dad finns låtar de två spelade ihop när Martin-gitarren var större än Strings själv. Inledande Long journey home är en trad där Billy och Terry sjunger stämmor omgivna av musiker som Jerry Douglas, bröderna Ronnie och Rob McCoury, mandolin respektive banjo, samt den flyhänte ekvilibristen, violinisten Michael Cleveland. Doc Watsons Way downtown och Barbers fina version av Little white church där Barber påminner om nestor Ralph Stanley, är två andra höjdpunkter tillsammans med Lester Flatt och Bill Monroes Little cabin home on the hill, samt inte minst Strings och Barbers fina tolkning av Lawrence Hammonds John Deere tractor. Tradition förvaltad på bästa sätt.