San Francisco String Trio / Django Bates

Dela den här recensionen:

I somras var det alltså femtio år sedan Beatles gav ut sin på många sätt banbrytande skiva Sgt Pepper’s lonely hearts club band. Den hör inte till mina favoriter i Beatleskatalogen. Jag tycker att Rubber soul och Revolver är bättre. Dock har sommaren förgyllts av två hyllningsalbum till Sgt Pepper. San Francisco String Trio framför det mesta av Sgt Pepper instrumentalt (violin, gitarrer och akustisk bas) – sång i endast två låtar – medan Django Bates drar fram ett tyngre artilleri med Frankfurtradions storband och sång i de flesta numren.
Därför är det orättvist att jämföra de två skivorna. Bates tolkningar ger generöst utrymme för storbandets skickliga improvisatörer, medan San Francisco String Trio arbetar i mer avskalade format, fast även där med utrymme för improvisation.
De instrumentala tolkningarna visar dock tydligare styrkan i det musikaliska materialet. De intar också en självständigare position i förhållande till originalskivan. Django Bates är en musiker och bandledare jag beundrar men strängatrions versioner är de jag oftast återvänt till den här jubileumssommaren.
Där Bates tolkningar lever (och verkligen lever) på soloprestationerna bildar San Francisco String Trios musik en klarare helhet, där Mads Tollings violin, Mimi Fox gitarrer och Jeff Densons bas hela tiden befinner sig i intim samklang och lyhörd växelverkan. Bates hyllning blir en samling fina statements, där San Francisco String Trios musik utgör ett vackert meningsutbyte.