Buffy Sainte-Marie

Dela den här recensionen:

Many a mile var Buffy Sainte-Maries andra lp-skiva. Det gavs ut 1965, året efter debuten med It’s my way. För mig är det Buffy Sainte-Maries två bästa skivor, präglade av ett naket folkmusikaliskt uttryck och en politisk attityd som satte henne i nivå med Phil Ochs och som skilde henne från den mindre radikala hållning som annars dominerade Greenwich Village-scenen.
I Bukka Whites Fixin’ to die förenar hon originalets existentiella syftning med en knivvass, men också suggestivt underförstådd, social kommentar. Kanske är det också typiskt för Buffy Sainte-Marie att även nostalgiskt skimrande sånger i klassisk balladstil som The Piney Wood Hills också antyder något undertryckt och oförlöst, något som pekar bortom textens direkta syftning. Rader som ”And it’s true I belong there / And it’s true it’s my home” är aldrig oskuldsfulla hos Buffy Sainte-Marie,
Och Welcome welcome emigrante har tragisk aktualitet.