Jenny Gustafsson & Hans Kennemark

Dela den här recensionen:

Att göra duoplattor är mästarprovet. Två fioler ska hitta låtar, forma en repertoar, förfina den, fördjupa samspelet och skriva ett kärleksbrev med två stråkar. Jag spelade den här i bilen på vägen till Rättvik. Det lät inte bra. Det var lika hela tiden, typ. Inte kul.
Nytt försök, man måste ju ge plattan flera chanser, så den får snurra hemma medan jag lagar mat. Då händer det saker. Jag kan höra nyanser. De spelar på klangen. 
Att låtarna kommer från Västergötland spelar ingen roll. Hans och Jennys sampel är så nära, nära. De har nästan samma klang i fiolerna, så jag kan inte höra någon skillnad på vem som spelar melodi eller stämma … En långsamt spelad Millevitt[menuett]efter Blåsarn är svidande vacker liksom Visa efter mormor. Detsamma gäller Nicklassons brudmarsch. Det märks att båda lyssnar på sig själv och på den andra. Det är fint samspel. Månsing håller att spelas igen och igen.