Levina Storåkern

Levina Storåkern utgör vanligtvis den svenska tredjedelen av Oslo-baserade Ævestaden där traditionella folksånger och gamla instrument som lyra och kohorn möter pop och elektroniska ljud. När hon nu solodebuterar är det något helt annat. ”Ett ganska egendomligt album” är hennes egen beskrivning, men det är snarast en underdrift.

Visst finns här folkmusikdrag, tramporgel, kantele och fiol dyker upp då och då, och inledningslåten har en tydligt folkinspirerad melodi. Emellanåt sjunger Storåkern, men större delen av texterna på Månadsvill är lästa, inte sjungna. Spåren är stundtals fragmentariska, ibland dyker en instrumental melodi upp en liten stund, andra gånger en kort fras sjungen i stämmor, ibland är det närmast ljudkonst med diffusa bakgrunder. Inget pågår särskilt länge. 

I det längsta stycket, nästan tio minuter långa Fantasier I–X, skildrar Levina Storåkern tankar och önskningar om både vardagliga och stora händelser, relationer och hur hon vill att hennes liv ska vara. Texten är full med små detaljer och underfundiga formuleringar vilket gör den än mer fascinerande, och ”Jag ska aldrig lämna mig ensam igen” är en textfras som verkligen fastnar. 

Stycken med läst text är inte alltid något man vill lyssna på upprepade gånger, men här kombineras och varvas läst och sjungen text, instrumentala avsnitt och elektronik så ofta och på så många sätt att det definitivt är intressant även efter ett antal lyssningar.