Iréne Lundberg

Dela den här recensionen:

Vem visste att låten Hound dog egentligen skrevs för bluessångerskan Big Mama Thornton, långt innan Elvis Presley var påtänkt, och att Big Mama turnerade land och rike runt i USA med den under många år? Vem tänker i dag på att sånger som Willow weep for me, Fine and dandy eller I can’t give you anything but love, har kvinnor som upphovsrättsinnehavare. Idén att samla ihop ett antal välkända jazzstandards skrivna av kvinnor – antingen som kompositörer eller textskrivare eller bådadera – har Iréne Lundberg genomfört väl tillsammans med sina medmusikanter Mathias Algotsson, Svante Söderqvist och Håkan Broström.

Iréne Lundberg kommer ursprungligen från folkmusiken, och har behållit den enkla och rena ton som kännetecknar många folksångare. I ett projekt som detta, som handlar om att presentera välkänd och älskad jazzmusik i en ny kostym, men utan en massa krusiduller och garnering, kommer den rösten väl till pass. Allra mest griper den tag i de långsamma, bluesiga balladerna som Good morning heartache, That ole devil called love eller Don’t explain, där Iréne Lundberg låter innehållet tala genom sin raka och avskalade musikaliska presentation.