Karen Jonas

Dela den här recensionen:

På sin nya skiva Lucky revisited tolkar Karen Jonas sig själv. Den rymmer nio sånger från hennes tre föregående skivor och två inlånade klassiker: Hank Williams Lovesick blues och Dylans It takes a lot to laugh, it takes a train to cry. De senare gör Karen Jonas till sina egna. Hon drar ner tempot i Lovesick blues, och förvandlar den från ditty till dämpad meditation över kärlekens irrvägar.

Men även hennes egna sånger framstår i nytt ljus, filade på i fem år längs vägarna. Butter, som hon gjorde i New Orleans-tappning på förra skivan, får drag av Hoagy Carmichael, och den luttrade Country songs går andra vägen och får ironisk touch både i sång och Tim Brays honky tonk-gitarr med tung sustain.
Men oftast drar Karen Jonas ner tempot, och sångerna visar än tydligare vilken utsökt låtskivare hon är. Tim Bray är som alltid lysande i sin tekniska briljans och stilmässiga hopp mellan rockabilly, honky tonk och western swing. E P Jackson och Seth Brown i rytmsektionen ger lyhört och fint återhållet stöd.