Ebo Krdum

Dela den här recensionen:

Den självlärde multi-instrumentalisten Ebo Krdum kom till Sverige från ett krigsdrabbat Sudan som politisk flykting för tolv år sedan. Han har självfallet en rad upplevelser och erfarenheter i bagaget. Något som kan skönjas i musiken även om jag inte förstår språken (sudan-arabi, daju och fur).

Fjolårets Grammisbelönade succésolodebutalbum Diversity hade läckra stråkarrangemang av skivans producent Anna Möller, och Ebo Krdum kompades av tunga namn från den svenska folkmusikscenen: Sara Parkman, Robin Cochrane och Ale Möller.

När det är dags för uppföljaren Love & struggle väljer Ebo Krdum en mer avskalad musikalisk inramning. I centrum står hans gitarrspel och sång, med ytterst försiktiga men väldigt väl avvägda utsmyckningar. Inslagen av nordisk folkmusik är som bortblåsta av ökenbluesvinden. I stället är det rötterna i musik från Mali och Niger, och självfallet sudanesisk folkmusik, som hamnar i fokus.

Ebo Krdum har redan rosats och prisats. Förutom en Grammis för Årets folkmusik har han utsetts till årets nykomling på Folk- och världsmusikgalan, hans konserter har sänts i Sveriges Radio P2. Han tilldelades Manifestpriset för Årets rytm, fick DN:s Kulturpris, Diversity utsågs till Årets album i Lira 2021 och Stim valde honom till Årets kompositör. Albumet Diversity är också ett av tolv musikverk som nominerats till Nordiska rådets musikpris 2022. Internationellt har brittiska musikmagasinet Songlines hyllat honom stort.

Love & struggle lär inte bryta den kavalkaden, trots det mer minimalistiska anslaget. Det blir bara ännu tydligare vilken fantastisk artist han är, utan att behöva förlita sig på kända medarbetare.

Vi får tio nyskrivna akustiska sånger, inspelade i Stockholm i oktober i fjol. Andreas Unge agerar producent och basist, Robin Cochrane återvänder på slagverk, medan Ebo Krdum själv står för sång, gitarr, oud och ngoni.

Love & struggle släpps inte i något fysiskt format, men lär ändå utan större kamp hamna högt upp på listorna över årets skivor.