Skronk GBG

Dela den här recensionen:

Lite elektroniskt dis. Stråkar som tittar förbi. En dikt. Skronk GBG – Johnny Larsson och Jan Hidgård – har ett namn som låter kantigt och svårdefinierat, lite som spunk. Improvisationsmusik av en europeisk skola. Men mer naivistiskt än akademiskt. Bullrigt är det sällan. Johnny Larsson, som säkert har inspirerats av Derek Bailey i sitt gitarrspelande, och Jan Hidgård (saxofon), slår inte på stora trumman, snarare är musiken ganska försiktig, även när de går in i atonala territorier, som på Elektroakustiskt mysterium.

Det finns en tveksamhet som både är av ondo och godo. Jag gillar när Hidgård inte riktigt vet vart han ska ta vägen med saxofonen, samtidigt som han oftare hittar hem i lugna, lyriska passager. Gitarren ligger mest och lurar, de elektroniska inslagen tycker jag känns mer relevanta. Men jag saknar en tydligare struktur, en linje, i musiken. Ett plus till de två låtar när en stråkkvartett hälsar på. Då händer det något, en kontrast som berikar och öppnar upp en dörr in till något annat. Och jag hade gärna hört fler dikter.