Ellen Sundberg

Dela den här recensionen:

På sju korta år har Ellen Sundberg skrivit sig in och ut ur det amalgam av amerikanska musiktraditioner som lite slarvigt brukar kallas americana. Efter 2018 års album med tolkningar av Kjell Höglunds sånger finner sig artisten nu tillbaka där hon en gång började, på gott och ont.

Ty nog märks det att Sundberg är bekväm i sitt hantverk. Anslaget är mer introvert än tidigare och musiken som en följd därav mer atmosfärisk, med subtila syntar och återhållna rytmer som ytterligare breddar artistens uttryck.

Därför är det tråkigt att behöva konstatera att den engelskspråkiga lyriken fortsatt framstår som ett ansträngt obligatorium. Den som minns Vägen är lång (från 2015 års White smoke and pines) som ett löftesrikt giftermål mellan nordamerikanskt tonspråk och skandinaviskt tungomål lär bli besviken över att kontrasten mellan ord och ton fortfarande utgör en väl påtaglig distraktion.

Det kan tyckas vara fjuttiga anmärkningar, men de är alltjämt kännbara protokollplumpar på ett album som i övrigt ljuder tämligen självklart.