Archie Shepp & Jason Moran

Dela den här recensionen:

Archie Shepp har en sårbar ton i sopran- och tenorsaxen, och är målmedveten i tanken. Sårbarheten gäller även rösten när han försiktigt sjunger – på sätt och vis sjunger han i saxofonerna också.

Archie Shepp tillhörde på 1960-talet jazz-avantgardet, men svängde mot att mer uppenbart använda sig av traditionen, troligen för att närma sig den publik han ville nå. Lyssna till exempel på Attica blues från 1972 med en mix av gospel, soul och jazz, där ingen behöver tveka om budskapet, eller en annan duoskiva, Goin’ home med pianisten Horace Parlan från 1977. Numera föredrar han standardlåtar, publiken känner grundmelodin och medspelarna slipper noter och kan fritt improvisera och kommentera och interagera.

Musiken kommer från två konserter, en jazzfestival i Paris 2017 och en annan i tyska Mannheim året efter. Shepp var då 80 respektive 81. Pianisten Jason Moran är född 1973 och sedan länge i jazzens toppskikt. Moran växlar mellan mjuk omfamning av Shepps toner och skarpa inspel med precisa och inte helt förväntade toner som håller lyssnaren alert. Sju låtar analyseras, vrids och vänds, träblås och röst kommer långsamt, vilket inte hindrar saxofonerna att då och då bryta in brutalt, pianot sätter fart och blixtrar till ibland.

En timme i deras långsamma tempo kan dock kännas lite för länge. Fast i deras versioner av Sometimes I feel like a motherless child och Go down Moses, kan du inte för ett ögonblick undvika att känna tyngden av seklers förtryck. Vidare kompositioner av Strayhorn, Ellington, Jason Moran, Coltrane, och som avslutning Round midnight av Thelonious Monk. Sista tonen är precis, kort och hoppfull.

Förra året gav Shepp ut skivan Ocean bridges tillsammans med rapparen Raw Poetic.